Lotta Olsson – Frilansjournalist – Stockholm och Värmland
Skriver: personporträtt och artiklar inom kultur, kommunikation, utbildning, ekonomi, resor, dykning/snorkling, miljö, natur mm.
Kontakt: lotta@lottaolsson.se
Författararkiv: admin
När och Fjärran
Artikel om frihet, en hållbar framtid – och att dyka på riktigt för första gången som barn. Post-revolutionen på en ekoanläggning i södra Egypten, innehåller även en intervju med dykpionjären och avhopparen som nu viger sitt liv åt att tjäna naturen.
Text: Lotta Olsson Foto: Christian Karlsson och Lotta Olsson
Lucky Rider
En artikel om att kliva in i vilda västern. Ett besök på en ranch i Graham, Texas, med en stark historia och en ridtur med många filmreferenser, för tidningen Lucky Rider.
Svenska Dagbladet
Att snorkla tillsammans med barnen är en endorfinkick för både stora och små. Byt ut poolkaklet mot levande korall och färgglada fiskar. Det här är Thailand när det är som bäst.
Klicka på bilden för att läsa webbversionen på SVD.
Text: Lotta Olsson Foto: Christian Karlsson
Expressen – Allt om Resor
Artikel om besök på Southfork i Dallas – intrigernas ranch där det skapades tv-historia
– Det var här på balkongen som JR stod, och tittade ner på Kirsten – som låg livlös i poolen, säger Sherry och pekar upp mot den vita terrassen på andra våningen.
Foto: Lotta Olsson
Flyktingbarnen på förskolan
Flyktingbarnen som leker för att glömma.
Lek och rutiner hjälper flyktingbarnen att landa i Sverige. Här får de en möjlighet att komma in i en normal vardag samtidigt som de lär sig svenska.
Det är en blåsig förmiddag, och ute är det mörkt och kallt. På förskolan Gladan i södra Stockholm ska sångstunden strax börja. Ser man till interiören skulle det kunna vara vilket svenskt dagis som helst. Lekutrymmena är rymliga med dekorerade dockhörnor och små vrår för utklädning och pyssel. Den stora skillnaden här är att barnen här är flyktingar. De kommer med sina familjer från länder som befinner sig i krig. Gladan fungerar som en sluss över till en vanlig svensk förskola när familjerna har hittat egna bostäder.
– Vi tar dem som ett oskrivet blad och försöker lyssna in vad barnen behöver. Vi brukar snabbt märka om något är fel, säger Vivianne Karlsson, förskollärare på Gladan.
På småbarnsavdelningen tar personalen fram såpbubblor som de blåser ut över den leksaksbelamrade lokalen. Något som uppskattas av barnen som entusiastiskt försöker fånga dem med vevande armar. Mariam springer glatt omkring med en dockvagn medan Nargis sitter vid ett bord och klistrar in bilder i en bok. Förskoleläraren Vivianne framhåller att Gladan blir lite som en fristad för många av de här barnen: en plats där de kan vara trygga och där de får tid att leka i lugn och ro. Majoriteten bär med sig ett tungt psykologiskt baggage.
Men förskolechefen Inger Söderqvist menar att det inte alltid är nödvändigt att känna till vad de har varit med om i sina tidigare liv. Hon berättar att flera av barnen lever med återkommande flashbacks och mardrömmar. Det finns barn på förskolan som har sett extremt våld och som i bland är både rädda och arga.
– Någon berättade till exempel om en bomb som damp ner bredvid deras hus i Afghanistan och hur huvuden trillade av kroppar.
För att barnen ska få hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser finns det tillgängliga psykologer via Röda Korset eller Barn och Ungdoms Psykiatrin. Personalen får också psykologisk handledning via kommunen för att kunna stötta de barn som mår dåligt.
Men ofta är det rutiner och regelbundna vanor som nyanlända familjer behöver för att fungera i sin nya vardag. Det mesta med sömn och mattider har av naturliga skäl satts ur spel. Därför är det viktigt att ha en personal som är både flexibel och som har kulturkompetens, betonar förskolechefen Inger Söderqvist. Familjernas komplicerade livssituation bidrar i sin tur till att de ofta knyter nära band till dem som jobbar på förskolan.
Den här dagen är Nada från Irak på besök. Tre av hennes barn har gått på Gladan och hon säger att förskolan har varit ett bra sätt för barnen att lära sig språket och de svenska lekkoderna. Nada berättar hur tacksam hon är mot personalen som har hjälpt henne med alltifrån kontakter med lärare i skolan till läkare på vårdcentralen.
– De som jobbar här är som min familj. När vi kom till Sverige kändes det som jag skulle förlora allt och gå vilse: Jag fick mer hjälp än vad jag någonsin kunde hoppas på, säger hon med ett stort leende.
Förskolläraren Vivianne tycker att det är familjernas livsöden och barnens framsteg som gör hennes arbete på Gladan så speciellt. Hon minns lilla traumatiserade Ana från Azerbajdzjan som gick på förskolan för några år sedan. Ana låg i sin mammas knä hela dagarna under inskolningen, och det tog flera veckor innan personalen överhuvudtaget fick se hennes ansikte. Ingen visste exakt vad hon hade varit med om, mer än att hon flytt sitt land tillsammans med morbror och övrig familj. Mamman kom till Sverige i ett senare skede.
– När jag var på Tekniska Museet för en tid sedan var det en tjej som vinkade glatt och ropade: ”Hej Vivi”. Det var Ana. Hon såg så stark och glad ut, och som det värmde.
Barnen på Gladan har nu samlats och sångstunden ska börja. Vivianne och barnskötaren Julian sitter redo med sina gitarrer.
– Kan du räkna till tre Amir? frågar barnskötaren Emma. – En, två, tre, säger han stolt.
Lotta Olsson
(Artikeln är från 2006)
Simon Pierce – valhajsexperten
Gör en miljöinsats -‐ Adoptera en valhaj
En prickig och harmlös gigant söker beskyddare. Du kan rädda den. – Att adoptera en valhaj är ett fantastiskt sätt att personligen engagera sig i djurskydd-‐ och miljöfrågor, säger Simon Pierce, en av världens främsta valhajsforskare på plats i Moçambique.
Det är öppet hav och världens största fisk sveper majestätiskt fram under vår dykbåt. Jag befinner mig mellan båten och honom, och är så nära att jag riskerar att få en kyss av den gigantiska stjärtfenan. Det är bara ett barn på sådär sju-‐åtta meter. Men det här är en endorfinkick av Gudsnåde: Wow, jag är så lycklig! Jag simmar med världens största fisk: valhajen. En social planktonätare som kan bli stor som en lastbil – upp till 18 meter som fullvuxen. Även om så stora exemplar ses sällan numera. Utfiskning och hajfensfiske hotar deras existens. Och eftersom valhajen migrerar över världshaven, hjälper ett skydd i ett land föga, då den kan bli dödad i nästa.
– Vi vet definitivt att det är en kraftig nedgång i populationen och att vi måste göra någonting åt det. Ekoturismen är ett bra sätt för att skydda valhajen och som gynnar lokalbefolkningen. Annars bör man till exempel bojkotta säljare av hajfenssoppa och försöka äta fiskprodukter som är hållbara för den ekologiska utvecklingen, säger Simon Pierce.
När man adopterar en valhaj är faddrarna välkomna att följa med på en forskarbåt i två dagar. I bästa fall blir det då ett tillfälle att bekanta sig närmare med sitt fadderbarn. Adoptionen, som kostar 65 sydafrikanska rand, går till att täcka kostnader för den marinbiologiska forskning som Simon och kollegan Andrea Marshall, mantaforskare, bedriver. Simon har koll på adopterade valhajar och dokumenterar dem via taggning. Han informerar sedan resten av familjen vart än ”bebisen” dyker upp i världen. Förutom ett födelsecertifikat ingår uppdaterade foton. Bilder och information om pågående forskning och nya upptäckter mejlas till adoptivföräldrarna.
Varför är det så många valhajar just här i Tofo?
– Havet vid Tofo är som ett smörgåsbord för valhajar och mantor, den starka ytströmmen från Madagaskar sveper in fisk och näringsrik plankton mot land. Dessutom är det gott om mat året om, vilket är ganska unikt.
Varför är valhajarna viktiga för lokalbefolkningen?
– De är extremt viktiga för den lokala ekonomin eftersom de lockar hit turister. Därför jobbar vi mycket med att göra lokalbefolkningen medvetna om hur viktigt det är att skydda valhajen och att bedriva ett hållbart fiske. Moçambique. har missat safari-‐biten, då inbördeskriget (Som tog slut 1992) dödade större delen av de vilda djuren på savannen.
Hur nära kan de komma och kan vem som helst simma med dem?
– Nära, de kommer nära så länge vi inte rör dem och försöker rida på dem. Då kan de se oss som ett hot och dyker eller simmar iväg. I princip vem som helst kan simma med dem. Valhajar är mycket behagliga och vänliga, helt harmlösa.
Lotta Olsson
Foto: Christian Karlsson
Valhaj: Världens största fisk, räknas till de fredliga hajarterna. Valhajen lever i tropiska, varmtemperade hav och livnär sig på plankton och nekton (småfisk) Fullvuxen blir den runt 12 -‐18 meter. Fullvuxna valhajar ses sällan nuförtiden, på grund av utfiskning.
Hajfenfiske: Är ett hot mot världens hajar. Vissa arter har minskat med så mycket som 90 procent. Den illegala exporten går främst till Sydostasien där hajfenor kan kosta upp till 10 000 kilot. Fenorna används främst i soppor och som dekoration vid fester och banketter. Varje år dödas över 70 miljoner hajar för sina fenors skull.
Reporter Lotta Olsson simmar men en valhajsunge.
Rob Stewart – filmaren och hajvännen
Rob Stewart – på hajarnas sida
Filmaren Rob Stewart var inte född när filmen Hajen gjorde stränderna folktomma för över trettio år sedan. Nu berättar han en ny blodig historia: där människan är den verkliga förövaren.
Hajarna fanns här redan före dinosaurierna men har relativt få sympatisörer bland den breda allmänheten. Bland endimensionella klichéroller har hajen så gott som alltid fått spela den onda, kallsinniga mördaren på fiendesidan. Fram tills nu. I den kanadensiska undervattensfotografen Rob Stewarts flerfaldigt prisbelönta dokumentärfilm, Sharkwater, är Hollywood-‐dramaturgin den omvända.
– Filmen Jaws skrämde mig oerhört när jag var liten. Men när jag som nioåring såg min första haj utanför Cayman Island försvann rädslan helt, säger Rob Stewart.
Han menar att det finns en liten hajnörd i de flesta av oss. I Sharkwater har Rob Stewart på ett näst intill självutplånande sätt satt strålkastarljuset på hajarnas utsatthet och pekat på deras betydelse för vår planet. Det som först skulle bli en vacker undervattensfilm blev i stället en skakande skildring om hur illegala fiskare, maffia och korrumperad kustbevakning samspelar i nationalparksskyddade vatten. Den illegala och många gånger brutala handeln med hajfenor är en mångmiljonindustri. Exporten sker främst till Sydostasien och länder som Kina, Taiwan, Japan, men även restauranger i Europa serverar hajfenssoppa, som enligt Rob Stewart är ett direkt hot mot vårt ekosystem.
– Plankton i havet står för två tredjedelar av vår syreproduktion, tar vi bort toppen i näringskedjan och låter planktonätarna härja fritt – då blir det ett klimathot.
Vissa hajarter har minskat med så mycket som 90 procent under de senaste trettio åren i kölvattnen av utfiskningen. Rob Stewart var bara 22 år och hade ingen erfarenhet från att skapa film när han gav sig i kast med dokumentären som har tagit honom fyra år att sammanställa. Han lade ner filmprojektet två gånger: i brist på uppbackning och pengar. Dessutom blev han svårt sjuk i denguefeber samtidigt som han fick en stafylokockinfektion som höll på att kosta honom benet.
– Ju mer jag nystade och ju större inblick jag fick i hajarnas utsatta situation, desto mer engagerad blev jag. Jag kunde bara inte ge upp. Världen måste få veta vad som pågår, säger han.
Inspelningen, som huvudsakligen skedde utanför Costa Rica, Galapagos öarna och i Taiwan, var dramatisk och i filmen ser man bland annat hur filmteamet kolliderar med illegala fiskare och hur de får fly från vakter med maskingevär. Som allierad i kampen finns den kontroversiella miljöaktivisten och Sea Sheperd-kaptenen Paul Watson, som styrt många kända Greenpeace-aktioner genom åren. När det obearbetade materialet visades för presumtiva produktionsbolag ville ingen först röra vid det när de fick höra att maffian var inblandad i hajfeningen. Rob Stewart säger att det var många parallella historier som behövde sammanflätas och det var kämpigt som nybörjare att få ihop dramaturgin. Som driven eldsjäl för projektet lyckades han slutligen övertala Hollywood-‐kompositören Jeff Rona att ställa upp för den goda sakens skull. Jeff Rona har bland annat skapat filmmusiken till Traffic och Black Hawk Down. Nina Simone och Moby är andra artister som ligger som ljudmatta i Sharkwater.
Rob Stewart har snart besökt 15 länder med sin film och vunnit otaliga priser på olika filmfestivaler världen över. I Kanada är Sharkwater den mest sedda dokumentären efter 9/11 och Supersize Me. Genom att sammankoppla utfiskningen med det allmäna klimathotet, i kombination med en dos hjärta och en dos dramatik, har Rob Stewart lyckats höja hajarnas status till en ny nivå.
– Hajarna är en viktig och vacker del i vårt ekosystem, de är högst upp i näringskedjan: Och vi behöver dem, säger han.
Lotta Olsson
Foto: Christian Karlsson
Lotta Olssons artikel i Svenska Dagbladet, efter intervjun. Hon simmar även med en valhaj i Moçambique, mittenbilden längst upp.
Likt Rob Stewart var Peter Benchley, författaren till boken Hajen – filmatiserad av Steven Spielberg, djupt fascinerad av hajar som liten grabb. Få vet att författaren hade ett starkt engagemang för att tvätta bort hajarnas ondsinta rykte. Han var medlem i skyddsorganisationen Sharktrust och skrev boken Sharktrouble för att nyansera bilden av hajar och ge råd hur man ska förhålla sig till havet. Benchley tyckte att folk i allmänhet har ett ganska så naivt sätt till elementet.” En normal människa ger sig exempelvis inte bara ut i Malaysias djungel iklädd baddräkt och badtofflor med en bok under armen”.
Rob Stewart håller med:
– Tusentals människor badar i de hajrika vattnen utanför Florida varje år, då händer det olyckor i bland. Men skulle hajar verkligen vara intresserade av att äta oss människor skulle de äta snorklare och dykare varje dag.
Lotta Olsson
Rob Stewarts favorithajar:
1. hammarhaj 2. tigerhaj 3. silkeshaj
Topptrehajar som Rob Stewart har mest respekt för:
1. silkeshaj 2. tigerhaj 3. vithaj
Robs topptreställen för att simma med haj
1. Galapagosöarna, Equador 2. Cocos‐öarna, Costa Rica 3. Bahamas.
Camilla Läckberg – intar USA
Minneapolis, april 2011
Amerikanarnas törst efter Nordiska deckare verkar omättlig – Nu intar den svenska deckardrottningen Camilla Läckberg USA
Om Henning Mankell öppnade dörren på vidglänt så kan man säga att Stieg Larsson har sparkat dörren vidöppen, säger Camilla Läckberg under sitt besök i Minneapolis. Hon kan inte nog understryka hur rätt tajmingen är för hennes USA‐lansering.
Under sin turné i USA fick Camilla Läckberg en visning på Svensk Amerikanska Institutet i Minneapolis, som nyligen byggde ut sin bokavdelning till totalt 4000 titlar – för att svara mot den stora efterfrågan av översatta svenska deckare.
– Det är en tydlig ”buzz” just nu, säger Jenn Strömberg, på Svensk Amerikanska Institutet. Efter att den lokala tidningen Star Tribune recenserade och skrev om att Camilla Läckberg var i staden, för att signera böcker på den lokala independent bokaffären Once Upon a Crime, har det varit rusch här i bokaffären. Vi har varit tvungna att göra extra beställningar från förlaget för att svara mot trycket, säger hon.
Camilla Läckbergs USA-‐besök inkluderar 10 städer på 13 dagar och det är hennes första översatta bok, Isprinsessan, som kom ut i USA i juni som marknadsförs i det här skedet. Pocketrättigheterna har redan sålts vidare för mångmiljon belopp och pocketversionen släpptes under våren. Recensionerna på Isprinsessan har varit positiva överlag och Camilla Läckberg har bland annat intervjuats av tidningar som New York Times, Wall Street Journal och Washington Post. Innan stoppet i Minneapolis, har hon hunnit med New York, Denver, Phoenix, San Diego, Los Angeles, San Fransisco, Seattle och Portland, med flera föreläsningar på olika Universitet och boksigneringar i bokhandeln.
Turnén var framgångsrik konstaterar hon och 100 studenter i Crime Fiction slöt exempelvis upp i Seattle och i Portland och Minneapolis var bokaffärerna, som normalt brukar ha runt nio-‐tio personer på sina läsningar, tvungna att stänga butiken för att de var fullsatta.
– Jag, Åsa Larsson och andra författare pratade tidigare om hur omöjlig USA‐marknaden har varit att ta sig in på. Men efter succén med Stieg Larsson-böckerna har förutsättningarna helt ändrats, säger hon.
Sverige och svenskt står för kvalité i USA. Det är också så hon förklarar de svenska deckarframgångarna.
– Vi har en stark tradition att skriva deckare av hög kvalitet i Sjöwall Wahlöö som har banat vägen. Och om Henning Mankell sen har öppnat dörren på vidglänt så kan man säga att Stieg Larsson har sparkat den vidöppen. Plötsligt finns det en jättemöjlighet att lyckas i USA.
Det amerikanska förlaget kommer även att ge ut Predikanten och Stenhuggaren i pocket.
Lotta Olsson
Foto: Sofia Michelson
Nora Ephron – romcom-drottningen
Fitzgerald Theater, St Paul, USA, 2010
Framgångsreceptet Nora: ”Då ska man ana oråd!”
Foto: Sofia Michelson
Hon har kallats ”the most bankable” kvinnliga regissören i Hollywood. Ändå är hon livrädd för att misslyckas. Manusförfattaren, regissören, filmproducenten, journalisten och författaren: Nora Ephron – balanserar skarp självironi med personliga floppar och monumentala framgångar.
Hon har mer eller mindre utnämnts till skaparen av den moderna romantiska komedin och har Oscarnominerats vid ett flertal tillfällen för sina manus. Epitetet som ”The most bankable” kvinnliga filmregissören i Amerika har Nora Ephron förtjänat som manusförfattare och regissör till tidigare kassasuccéer som: När Harry mötte Sally, Sömnlös i Seattle och Du har mejl. Senaste filmen Julie and Julia, med Meryl Streep som den amerikanska tv-‐kockpersonligheten Julia Child blev väl mottagen hos såväl filmkritiker som publik. Och nu är hon aktuell som manusförfattare och regissör till en film om jazzsångerskan Peggy Lee med Reese Witherspoon i huvudrollen; och som författare till självbiografin I Remember Nothing – And Other Reflections, och som bloggare i Huffington Post.
Nora Ephron har även en bakgrund som framgångsrik journalist på tidningar som The Washington Post, The New York Post och The Esquire. Och, hon är redan bestsellerförfattare i USA med boken I Feel Bad About My Neck. Trots alla dessa framgångar och en karriär som få vågar drömma om, säger hon att hon är livrädd för att misslyckas.
– Det är alltid det där jag borde, kunde och skulle ha gjort. Floppar gör mig bara frustrerad och de är svåra att släppa. Man säger att misslyckas är att växa. För mig är det bara: om jag misslyckas nu – så vet jag med all säkerhet att jag kommer att göra det igen, säger hon och skakar på huvudet. Misslyckanden är inte den där sporren som folk ger sken av att den är, skrockar hon skämtsamt, med en allvarlig underton.
– Det där skulle inte ha gjorts, eller den där castingen var ett misstag, eller hur i hela friden kunde vi tycka att det där var roligt.
En motsägelsefull lärdom är, säger att hon, att när hela filmteamet ligger och vrider sig av skratt och regissören står och torkar tårarna efter den nyss tagna scenen: Då ska man ana oråd.
– Vet inte vad det är, men det är ett dåligt omen och blir sällan bra i slutändan.
Nora Ephron säger att det är farligt att vara för nöjd. Det är så många bitar i en filmproduktion som ska falla på plats. Något som regissören Brian De Palma en gång påminde henne om på en middag efter inspelningen av hennes första film.
– Helt upprymd deklarerade jag stolt: att jag har det bästa och roligaste jobbet i världen! Man kan säga att han ganska snart fick ner mig på jorden igen: genom att beskriva den oförutsedda vägen till en films framgång, eller inte. Jag hade några bitar kvar lät han mig veta: som klippningen – där allt kan gå fel – testningen: som kan ställa till ett helvete om filmen testar dåligt, marknadsföringen – Vad får filmen för budget? distributionen – når den de stora och viktiga biograferna? Recensionerna och inte minst biopublikens dom.
Kommer folk att gå och se filmen? Jag hade inte så mycket att glädjas åt med andra ord. I alla fall inte ännu.
Det går ett mindre sus i publiken när Nora Ephron stövlar in på scenen i Fitzgerald Theater i St Paul i Twin Cities -‐ iklädd svarta skinnbyxor och höga stilettklackar. Sextionioåringen(!)bär en svart polojumper och hennes pandafriserade blanka lugg och hennafärgade hår ramar in ett stramt och föryngrat ansiktsuttryck. För övrigt är Nora Ephron allt annat än stram: hon är rapp, ironisk och med dräpande svart humor drar hon ner hysteriska skrattsalvor från lyssnarna, som liksom hennes läsare och biopublik med bred marginal består av kvinnor i varierande åldrar. Nora Ephron är väl medveten om könsuppdelningen i sin publik och driver med Hollywoods trångsynta målgruppstänk uppdelad i fyra delar: unga män under 25, äldre män över 25, unga kvinnor under 25 och äldre kvinnor över 25 år. Av någon anledning har jag aldrig tilltalat killar under 25, säger Nora Ephron självironiskt. Men killar över 25 följer gärna med på filmer som När Harry Mötte Sally, konstaterar hon. En film (från 1989)som med tid mer eller mindre har utsetts till kultstatus i genren romantiska komedier eller så kallade ”romcoms”.
– När regissören Rob Reiner visade mig det material som han hade samlat in på resan från Chicago till New York såg jag direkt att det här var rätt casting.
Nora Ephron berättar om scenen där Billy Crystal äter vindruvor och sprätter dem på rutan medan Meg Ryan sitter och sprutar hårspray i bilen. De två vännerna ska precis börja sin resa tillsammans i filmen. Detaljer och utspel som inte finns med i manus, avslöjar Nora Ephron. Hon har själv inofficiellt utnämnts till skapare och katalysator av Meg Ryans karriär. Scenen där hon som Sally demonstrerar en fejk-‐orgasm för sin vän Billy Crystal på ett kafé har numera gått till filmhistorien.
– Det är en gåva att skriva manus till sådana skådespelare; fascinerande att se hur de kan läsa sig till och förstå vad karaktärerna är kapabla till, konstaterar Ephron. Om du har en välskriven och rolig replik, så levererar de.
Samtidigt säger hon att castingen kan vara en av de mest fantastiska delarna i filmskapandet men att det också är farligt att hänga upp manuset på en enda förhoppning och en enda skådespelare.
– Visst kan jag önska att ha med Tom Hanks i varje film jag gör. Men jag vet att han kommer att vara upptagen med andra projekt, så man kan inte vara för beroende av en person. Ibland blir det fel, och ibland upptäcker du det för sent – då är det bara att försöka göra det bästa av situationen och stötta skådespelaren i fråga på bästa sätt.
Nora Ephron medger att det faktiskt hände i en mindre biroll i hennes senaste film Julie and Julia, utan att vilja nämna något namn. Eftersom det handlade om en mindre roll var ingen skada skedd, säger hon. Meryl Streep omnämner hon i stället som en sann skådespelardröm och stor humanist, som hon sprang på när hon var mitt uppe i manusbearbetningen till filmen Julie and Julia, som handlar om -‐ den i USA ikonupphöjda – tv-‐kockpersonligheten Julia Child. Hon frågade vad jag höll på med just nu. Jag hade överhuvudtaget inte tänkt på vem som skulle spela huvudrollen. Men Meryl Streep gick direkt – där och då helt in i rollen som Julia Child. Hon började prata med den där mörka rösten och särpräglade dialekten: Ja hon var Julia Child. Jag var helt enkelt tvungen att erbjuda henne rollen på stående fot. Hon bad mig att ge henne 24 timmar att tänka på saken, så ringde hon mig på morgonen dagen efter och sa att hon var på.
– Meryl Streep är precis så underbar som man föreställer sig att hon är, konstaterar Nora Ephron. Hon är smart, rolig, generös och väldigt politiskt engagerad. Visste ni förresten att hon har varit med och sett till att Washington har fått ett riktigt nationellt museum om viktiga kvinnor i historien. Donera om ni kan! uppmanar hon.
När kollegor i filmbranschen ska beskriva Nora Ephron är det annars omnämnanden som ”talangfull, tuff och intensiv” som kommer upp. Tom Hanks och Meg Ryan sägs till och med ha varit lite rädda för manusförfattaren och regissören vid inspelningen av Sömnlös i Seattle. Själv säger hon att det beror på en onödig och överdriven respekt för hennes person. Så som det kan vara ibland, och som är svårt att värja sig ifrån, menar hon.
– Tänk vad mycket mer avslappnade vi hade kunnat vara då om vi hade haft en aning om vilken succé filmen skulle bli, säger hon och rycker på axlarna.
– Vet inte vad det är, alla tror att jag är mycket smartare än vad jag är – vilket jag inte har någonting emot eller klagar över, måste bero på att jag är jude – säger hon, återigen ironiskt.
Som journalist skulle hon i alla fall aldrig drömma om att ens försöka att leverera krönikor varje vecka om ständigt aktuella och relevanta ämnen, hävdar hon.
– Du måste ha en stark röst och starka åsikter om allehanda ämnen. Jag skulle aldrig ens kunna ha mer än två intressanta åsikter varje vecka, inte ens under pistolhot. Jag har två lägen: Jag är så glad eller jag är så ledsen.
Det samma gäller för tv-‐serier, två åt gången är alldeles tillräckligt för henne att hålla reda på, säger Nora Ephron. En av dem är The Good Wife och den vill hon inte för sitt liv missa. Hon berättar frustrerat hur hon hade förberett inspelningen av det senaste avsnittet; för att vara uppdaterad till nästa på hotellet kvällen efter i Minneapolis. Och till sin förtvivlan insett att tekniken hade spelat henne ett spratt. Med svartruta.
– Återigen: Det är det där med att du tror att du har allt under kontroll och så går det åt pipan ändå, skrockar hon. Nora Ephron säger att hon gillar The Good Wife för att man sitter där vecka efter vecka och bara hoppas på att den
kvinnliga huvudkaraktären ska ta modet till sig och kasta ut sin vidriga make – och begära skilsmässa. Ett för henne välbekant ämne.
Att hämta inspiration från verkliga livet är en metod som hon av erfarenhet vet fungerar, bland annat från sina framgångsrika föräldrar i filmbranschen. Ephron har alltid förstått att det var hennes öde och genetiskt förutbestämt att hon skulle bli skribent. Hennes föräldrar Henry och Phoebe Ephron skrev först pjäser till Broadway och flyttade senare till Los Angeles och blev framgångsrika manusförfattare och producenter till klassiska filmer som ”Desk Set”, Carousel” och ”There ́s No Business Like Showbusiness”. Nora Ephron och hennes tre yngre systrar fick alltid vara beredda på att allt som hon och systrarna sade vid middagsbordet senare kunde komma att användas i föräldrarnas filmskapande. Hennes mamma sa att i livet som författare är allting att: kopiera. I dag jobbar alla systrarna som författare och novellister.
Föräldrarna har dock inte bara varit förebilder utan relationen mellan mor och dotter kom att förändras allt eftersom föräldrarnas alkoholmissbruk tilltog med åren. I sin bok I Remember Nothing – And Other Reflections berättar Nora Ephron hur mamman söp ihjäl sig vid 57 års ålder och hur hon på dödsbädden
bad dottern att anteckna: ”En dags tragedi kan vara komiska historier dagen efter”.
”Varför skulle någon skriva fiktion när det som verkligen händer är så otroligt”, samtidigt säger Nora Ephron att det också kan vara oerhört smärtsamt om du har tagit en stor ”chunk” ur ditt liv och det blir en flopp som ingen vill se eller läsa om. Hon syftar på filmatiseringen av hennes bok Heartburn, inspirerad av det uppslitande äktenskapet med Washington Post-‐reportern Carl Bernstein, som var med och avslöjade Watergate-‐skandalen tillsammans med Bob Woodward. Boken blev en rejäl språngbräda för hennes karriär. Nora Ephron frågar sig ibland om hon egentligen borde tacka sin före detta make, som porträtteras som en notorisk otrogen fullblodsegoist, för att han bedrog henne och behandlade henne som skit. Hon kunde trots allt skriva en rätt så underhållande bok om traumat, tjäna pengar på det och slutligen köpa ett hus. I Mike Nichol ́s filmatisering, som däremot floppade, spelade Jack Nicholson och Meryl Streep huvudrollerna.
– Det är ändå en flopp som har avdramatiserats i takt med att filmen har visats åtskilliga gånger på tv, och då jag fått många spontana och uppskattande samtal efteråt. Det är en film som på något sätt har vuxit och som folk har tagit till sig med tiden, konstaterar hon.
De numera vuxna barnen med Carl Bernstein har Nora Ephron alltjämt försökt att hålla utanför den kreativa manusbägaren inspirerad av verkliga livet. Även om hon har lånat karaktärsdrag av dem här och där. Gift för tredje gången vill hon heller inte skriva om sin nya man: kriminalreportern, manusförfattaren och producenten Nicholas Pileggi, som ligger bakom bland annat Goodfellas, Casino och American Gangster. I alla fall inte så länge de fortfarande är gifta. Om det blir några fler filmer eller böcker från hennes liv svarar hon med ett krasst leende, och med den numera välbekanta självironin:
– Mitt liv har inte varit en ”plot” på 28 år.
För att själv få inspiration till sitt skrivande, säger Nora Ephron att det framförallt handlar om att stänga av sig själv från omvärlden och fokusera på det du gör. Ha gärna en avstängningsknapp för Internet och en alertknapp med tidsbestämda restriktioner om hur länge du kan vara inne. Om du sedan går ut i köket och loggar in på nätet via din I-‐phone: ja, då är du bra desperat.
Lotta Olsson
Faktaruta:
Nora Ephron är aktuell som: manusförfattare och regissör till en film om jazzsångerskan Peggy Lee, med Reese Witherspoon i huvudrollen. Hon har tidigare skrivit manus och regisserat filmen Julie & Julia, från 2009, som hade premiär i Sverige 2010, med Meryl Streep i huvudrollen. Hon har varit Oscarnominerad tre gånger för bästa originalmanus till filmen När Harry mötte Sally, Silkwood och Sömnlös i Seattle, som hon också regisserade. Nora Ephron är gift för tredje gången, i dag med kriminalreportern, manusförfattaren och producenten Nicholas Pileggi, som ligger bakom filmer som Goodfellas, Casino och American Gangster. Hon har två vuxna barn tillsammans med Carl Bernstein, Washington Post-‐journalisten bakom avslöjandet av Watergate-‐skandalen. Hennes filmatiserade bok Heartburn är baserad på den uppslitande skilsmässan med Bernstein.