Flyktingbarnen som leker för att glömma.

Lek och rutiner hjälper flyktingbarnen att landa i Sverige. Här får de en möjlighet att komma in i en normal vardag samtidigt som de lär sig svenska.

Det är en blåsig förmiddag, och ute är det mörkt och kallt. På förskolan Gladan i södra Stockholm ska sångstunden strax börja. Ser man till interiören skulle det kunna vara vilket svenskt dagis som helst. Lekutrymmena är rymliga med dekorerade dockhörnor och små vrår för utklädning och pyssel. Den stora skillnaden här är att barnen här är flyktingar. De kommer med sina familjer från länder som befinner sig i krig. Gladan fungerar som en sluss över till en vanlig svensk förskola när familjerna har hittat egna bostäder.

– Vi tar dem som ett oskrivet blad och försöker lyssna in vad barnen behöver. Vi brukar snabbt märka om något är fel, säger Vivianne Karlsson, förskollärare på Gladan.

På småbarnsavdelningen tar personalen fram såpbubblor som de blåser ut över den leksaksbelamrade lokalen. Något som uppskattas av barnen som entusiastiskt försöker fånga dem med vevande armar. Mariam springer glatt omkring med en dockvagn medan Nargis sitter vid ett bord och klistrar in bilder i en bok. Förskoleläraren Vivianne framhåller att Gladan blir lite som en fristad för många av de här barnen: en plats där de kan vara trygga och där de får tid att leka i lugn och ro. Majoriteten bär med sig ett tungt psykologiskt baggage.

Men förskolechefen Inger Söderqvist menar att det inte alltid är nödvändigt att känna till vad de har varit med om i sina tidigare liv. Hon berättar att flera av barnen lever med återkommande flashbacks och mardrömmar. Det finns barn på förskolan som har sett extremt våld och som i bland är både rädda och arga.

– Någon berättade till exempel om en bomb som damp ner bredvid deras hus i Afghanistan och hur huvuden trillade av kroppar.

För att barnen ska få hjälp att bearbeta sina traumatiska upplevelser finns det tillgängliga psykologer via Röda Korset eller Barn och Ungdoms Psykiatrin. Personalen får också psykologisk handledning via kommunen för att kunna stötta de barn som mår dåligt.

Men ofta är det rutiner och regelbundna vanor som nyanlända familjer behöver för att fungera i sin nya vardag. Det mesta med sömn och mattider har av naturliga skäl satts ur spel. Därför är det viktigt att ha en personal som är både flexibel och som har kulturkompetens, betonar förskolechefen Inger Söderqvist. Familjernas komplicerade livssituation bidrar i sin tur till att de ofta knyter nära band till dem som jobbar på förskolan.

Den här dagen är Nada från Irak på besök. Tre av hennes barn har gått på Gladan och hon säger att förskolan har varit ett bra sätt för barnen att lära sig språket och de svenska lekkoderna. Nada berättar hur tacksam hon är mot personalen som har hjälpt henne med alltifrån kontakter med lärare i skolan till läkare på vårdcentralen.

– De som jobbar här är som min familj. När vi kom till Sverige kändes det som jag skulle förlora allt och gå vilse: Jag fick mer hjälp än vad jag någonsin kunde hoppas på, säger hon med ett stort leende.

Förskolläraren Vivianne tycker att det är familjernas livsöden och barnens framsteg som gör hennes arbete på Gladan så speciellt. Hon minns lilla traumatiserade Ana från Azerbajdzjan som gick på förskolan för några år sedan. Ana låg i sin mammas knä hela dagarna under inskolningen, och det tog flera veckor innan personalen överhuvudtaget fick se hennes ansikte. Ingen visste exakt vad hon hade varit med om, mer än att hon flytt sitt land tillsammans med morbror och övrig familj. Mamman kom till Sverige i ett senare skede.

– När jag var på Tekniska Museet för en tid sedan var det en tjej som vinkade glatt och ropade: ”Hej Vivi”. Det var Ana. Hon såg så stark och glad ut, och som det värmde.

Barnen på Gladan har nu samlats och sångstunden ska börja. Vivianne och barnskötaren Julian sitter redo med sina gitarrer.

– Kan du räkna till tre Amir? frågar barnskötaren Emma. – En, två, tre, säger han stolt.

Lotta Olsson

(Artikeln är från 2006)